Kollade igenom några gamla inlägg nyss och inser hur fruktansvärt det här året faktiskt har varit. Jag förlorade mitt enda ljus här i världen, min anledning till livet. Min Alice. Jag grät tills jag inte hade några tårar kvar. Fick ha henne här hemma på helgerna. Bad mamma snällt om att få ha henne måndagen jag fyllde år, och det fick jag. Men sen försvann hon igen. Hela veckan. Tur i oturen blev jag tillsammans med Robin någon månad efter Alice började vara borta på veckorna och då glömde jag sorgen ett tag. Fann ljuset igen och älskade livet. Nu är jag tusen gånger gladare, men samtidigt har allt börjat komma tillbaka. Ibland saknar jag min Alice som aldrig förr.

Jag vet inte egentligen vad som var meningen med det här inlägget. Känns ganska meningslöst och om jag ska vara ärlig har jag gråtit mig igenom det. Även om det inte var särskilt speciellt.

Robin. Du är det finaste jag vet och du har räddat mig på alla tänkbara sätt. Jag förlorade min hund, min Alice, och det var det värsta jag har varit med om. Jag hade aldrig klarat det om det inte vore för dig. Du fick mig att glömma smärtan när det var som jobbigast och älska livet när jag annars bara hade viljat försvinna. Jag kan inte beskriva hur mycket jag älskar dig hur gärna jag än vill. Förlåt mig för att jag säger att jag älskar dig så ofta. Det är bara för att jag har lärt mig att man inte ska ta saker för givet. Jag älskar dig varje sekund, även de gånger jag kan bli arg och sur på dig så är den största tanken i mitt huvud att jag älskar dig. Jag vill inget annat än ditt bästa och vet att du får det när du är med mig. Det vet du också. Ingen annan skulle kunna älska dig mer än jag eller vara lyckligare med dig än vad jag är. Så kommer det alltid vara, hela livet. Glöm aldrig det.