Tack för världens mysigaste helg. Det var så längesen vi spenderade en helg bara med varandra. I och för sig fick vi inte vara riktigt ifred i helgen heller, haha men ändå.. Jag älskar dig, och jag vill faktiskt ha dig för mig själv ibland. Kom ihåg det älskling!<3

Vaknade upp imorse och mådde illa. Satt mig med Robin och åt frukost, och mådde illa. Åkte iväg mot Robins föräldrar (han skulle hjälpa sin pappa med garaget) och mådde illa. Var där en stund och följde sedan med några tillbaka mot stan och mådde illa. Får syn på en älg i ögonvrån. "Oj, där kommer det en älg!" säger jag. Pang låter det då älgen tar i sidan. En liten buckla. Inga andra skador. Älgen är död nu. På andra sidan vägen satt en jägare som skjöt den.

Jag är duktig på att känna på mig saker, men vem hade kunnat tro att det var därför jag mådde illa hela morgonen? Huvva. Tur det gick bra ändå=)

Igår var det prick två veckor tills lillan flyttar hit!!!!=D Jag kunde inte längta mer,.. Däremot måste jag börja säga Eira istället för lillan nu. Förut ville jag ju inte kalla henne Eira eftersom det inte var hundra säkert att vi skulle få henne, men nu när det är säkert så måste vi ju förstås säga Eira till henne, skärpning... Fast hon har då ett givet smeknamn iallafall..

Robin jobbar en sväng och jag har nyligen stigit upp. Febern pekar på noll (hehe inte riktigt) fast det har den å andra sidan gjort varje morgon och istället stigit mot kvällen. Så vi ser väl. Dock har jag fått veta att det nog bara är en vanlig infektion av något slag, inget att oroa sig för om inte febern skulle stiga över 39 grader. Då vet ni det.

Idag ska vi shoppa till lillaan!!! Nej just det,, Eira. Och så ska vi få träffa henne! Har inte sett henne sen i måndags...=(

Blir en körig dag imorgon. Orkar inte skriva.. Känner mig febrig faktiskt. Alice eller Minnah? Ingen av dem. Hade jag fått bestämma så hade Daniel eller Elin åkt. Sen Olle. Osv. Tjingeling.

Den låten är väldigt speciell för mig. Det är intressant att skriva en självbiografi. Jag gräver så djupt att jag lär mig massa saker om mig själv på vägen. Saker som jag aldrig lagt märke till förut. Jag inser varför jag är den personen jag är och varför jag reagerarsom jag gör på vissa saker. Okej, det kan vara jobbigt men det är riktigt kul också. Jag skriver för glatta livet, det finns så mycket att skriva om men jag måste begränsa mig så vissa delar plockar jag bort. Jag kan knappt vänta tills boken är klar. När boken är klar, kommer jag dessutom att vara klar med den delen av mitt liv.

Ååh,, jahaja. De ringde just från vårdcentralen. Jag har INTE urinvägsinfektion. BRA! Men vad är det då som gör att jag har små-feber (fortfarande)??? Läskigt..

Det var den här dagen som allt började. För två år sedan. Jag var ute och gick med Alice och hade lämnat telefon hemma på laddning. När jag kom hem så hade jag fått ett sms.
"Hej! Läget?:) /Robin, Emelies bror"
Hans fina lillasyster Emelie hade jag redan lärt känna väldigt bra, vi smsade hela dagarna om allt och (mest..) ingenting. Jag hade följt med hans lillasyster och föräldrar på utställningar eftersom de (som de flesta kanske redan vet) har Alice helbror Diesel och vi båda ställde ut. Jag följde med dom på utställningar och föll för dom direkt. Tyvärr följde aldrig Robin med på någon utställning då jag följde med dom. Ändå kände jag redan då något speciellt för honom. I augusti samma år så hade han dykt upp på en utställning i Piteå och jag kände mig varm inombords. Precis som att vi helt enkelt var menade att vara tillsammans.

Vi smsade men på grund av min osäkerhet så träffades vi inte så mycket. Jag tyckte mest att det kändes konstigt och var galet nervös så när vi lika var med varann och gick våran speciella tur i stan så sa jag ingenting. Robin pratade på om allt möjligt (minns tyvärr inte vad han sa haha) men jag var tyst. Blyg och försiktig som jag är. Kan dock nämnas att jag idag pratar ikull honom istället för tvärtom.

Den nionde mars, 2009, var jag helt plötsligt inte ensam längre. Sorgen över att inte få behålla Alice (hemma) kändes lättare och mamma påpekade hur glad jag hade blivit. Alla som ringde hem till oss (för att prata med mamma) sa det också, "vad glad Malin är". Det, var tack vare dig. Jag hade inte vågat tro på, att någon skulle kunna tycka om mig. Det var inte vardag för mig.

Så det var så allt började, med att min finaste vän Emelie (utan tillstånd) gav mitt nummer till Robin, som smsade till mig. Han stod ut med mig även fast jag inte sa ett ord. Även fast jag en gång så dumt sa att jag bara ville vara kompis med honom. Ändå tappade han inte hoppet. Den 11 februari sa jag till honom att jag tyckte om honom. Det var den lyckligaste kvällen i mitt liv. Jag kunde inte sova, låg och fnissade, vred och vände på mig, läste smsen om och om igen. Kunde inte förstå.

Tack för att du älskar mig, även fast jag är som jag är med mina mindre bra sidor. Du är underbar och jag älskar dig så mycket. Alltid.

Började skriva ett inlägg om Alice, men raderade alltihop. Det är hemskt jobbigt. Ni kan aldrig ana hur mycket jag saknar henne. Aldrig. Jag lever och livet går vidare, men den finns alltid där. Saknaden efter henne, min Alice. Det som gör såna här dagar så mycket värre är att måsta ta en spruta. En spruta, som kan förändra så mycket. Som kan ta blod, och liv.

Fem månader, utan min Alice.