Det var den här dagen som allt började. För två år sedan. Jag var ute och gick med Alice och hade lämnat telefon hemma på laddning. När jag kom hem så hade jag fått ett sms.
"Hej! Läget?:) /Robin, Emelies bror"
Hans fina lillasyster Emelie hade jag redan lärt känna väldigt bra, vi smsade hela dagarna om allt och (mest..) ingenting. Jag hade följt med hans lillasyster och föräldrar på utställningar eftersom de (som de flesta kanske redan vet) har Alice helbror Diesel och vi båda ställde ut. Jag följde med dom på utställningar och föll för dom direkt. Tyvärr följde aldrig Robin med på någon utställning då jag följde med dom. Ändå kände jag redan då något speciellt för honom. I augusti samma år så hade han dykt upp på en utställning i Piteå och jag kände mig varm inombords. Precis som att vi helt enkelt var menade att vara tillsammans.

Vi smsade men på grund av min osäkerhet så träffades vi inte så mycket. Jag tyckte mest att det kändes konstigt och var galet nervös så när vi lika var med varann och gick våran speciella tur i stan så sa jag ingenting. Robin pratade på om allt möjligt (minns tyvärr inte vad han sa haha) men jag var tyst. Blyg och försiktig som jag är. Kan dock nämnas att jag idag pratar ikull honom istället för tvärtom.

Den nionde mars, 2009, var jag helt plötsligt inte ensam längre. Sorgen över att inte få behålla Alice (hemma) kändes lättare och mamma påpekade hur glad jag hade blivit. Alla som ringde hem till oss (för att prata med mamma) sa det också, "vad glad Malin är". Det, var tack vare dig. Jag hade inte vågat tro på, att någon skulle kunna tycka om mig. Det var inte vardag för mig.

Så det var så allt började, med att min finaste vän Emelie (utan tillstånd) gav mitt nummer till Robin, som smsade till mig. Han stod ut med mig även fast jag inte sa ett ord. Även fast jag en gång så dumt sa att jag bara ville vara kompis med honom. Ändå tappade han inte hoppet. Den 11 februari sa jag till honom att jag tyckte om honom. Det var den lyckligaste kvällen i mitt liv. Jag kunde inte sova, låg och fnissade, vred och vände på mig, läste smsen om och om igen. Kunde inte förstå.

Tack för att du älskar mig, även fast jag är som jag är med mina mindre bra sidor. Du är underbar och jag älskar dig så mycket. Alltid.