Ett år har gått. Hon låg fortfarande i mitt knä nu, men det skulle inte dröja länge förrän jag lämnade henne bakom mig för att aldrig någonsin få träffa henne igen.

Det är svårt. Jobbigt. Men ändå kan jag känna en gnutta lättnad. Nu är det värsta över. Nu kan det bara bli bättre.

Alice var väldigt speciell för mig. Min kärlek till henne var oändlig. Och den var besvarad. Vi hade något alldeles extra. Ett sånt där band som aldrig borde brytas. Ändå vet jag att beslutet som togs var rätt. Hon var så sjuk och jag led med henne.

Nu är hon fri. Jag kan se henne framför mig när hon springer över gröna ängar med tungan ute. Hon är frisk nu. Och det är det viktigaste för mig. Älskade ängel.

Gårdagen bestod av storstädning och sedan en massa godis och mys framför tvn. Söndagsångesten var som bortblåst och jag är så glad att jag inte är på skolan just nu. Idag gör jag och Eira oss redo för en långprommis i stan med mamma och förhoppningsvis min lillebror också. Mjukglass, blir det också. Vad jag har längtat!


Tack, förresten, för fina kommentarer. De gör mina dagar.


11 maj, 2010. Vi delade en glass, jag och Alice.

Våren börjar göra sig påmind. Och med den, alla jobbiga känslor. För ett år sen fanns du fortfarande, vi var fortfarande "maliice". Men tiden började rinna ut för dig.

Hjärtat börjar kännas sådär tungt igen, precis som för ett år sedan. Allt kommer tillbaka. Men inte du.

Du var mitt allt, du var hela min värld.

Klar. Boken är avslutad. Liksom historien om Alice. Har en stor klump i halsen som envist vägrar förvandlas till tårar.

Nu ska jag titta igenom matten. Har prov i matte c imorgon. IG. Vill bara krypa upp i Robins famn och se Prison Break. Orkar inte mer ikväll.

Oj, vad jobbigt det är att läsa allt jag skrev förra året kring det här med Alice. Jag har aldrig läst det förut. Den tionde maj tog jag ner fönen från vinden och blandade nytt balsam. Den elfte hämtade jag hem henne för sista gången. Hon hade då inte varit hemma på ett år. Vi åt mjukglass, gjorde tassavtryck i en speciell lera och myste. Den tolfte maj åkte vi iväg till Öjebyn. Hennes sista bilresa.

Det känns som att det var en månad sen. Tänk att det snart har gått ett år. Det är jobbigt att minnas.

Jag kan inte fatta att jag, när Alice var 2 år, gick ut med henne minst en gång per natt. Ofta blev det uppemot tre gånger och jag har även anteckningar på att jag var ut med henne FEM gånger på nio timmar. Jag FATTAR INTE hur jag kunde undgå att FATTA att något VAR FEL. Jag förstår inte.. Jag har inte varit ut med Eira på natten på flera veckor. Hon är knappt fem månader.

Det blev en deppig avslutning på kvällen igår. Kunde inte tänka på annat än Alice, även om jag inte visste vad jag skulle tänka. Jag har accepterat och förstått att hon är borta, även om det känns svårt, men jag hade inte trott att alla minnen skulle försvinna med henne. Hon var mitt liv i tre år och nu minns jag henne knappt. Det är jobbigt.

Robin är på jobbet och sätter fast extraljus på sin bil och jag sitter här och vet inte vad jag ska göra. Om 15 minuter börjar "Trolltyg i Tomteskogen". Sen måste jag skriva på projektarbetet. Och försöka få hårddisken att fungera. Skrutt-jag som gör allt fel.. Min lillebror skulle varit här och hjälpt mig.

Vaknar och inser att det är "den-där-dagen" idag igen. Sju månader har det gått nu. Känns som flera år. Minns henne knappt. Kan inte se henne framför mig alls nu. Från början kunde jag iallafall det.

Men jag ska inte börja tänka så mycket på det. Jag vill inte att en dag varje månad ska vara förstörd hädanefter. Så jag ska hålla humöret uppe även idag. Ja, Robin är och handlar (vi fick inte följa med...) och hundarna sover så snällt. Skrållan sover i princip hela dagarna.. Idag ska vi ta med dem ut, antingen går vi en prommis eller så får de springa lösa. Jag röstar för det sista förslaget. Får se vad Robin säger.

"Allt är bra.
Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är jag och du är du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn, Tala till/om mig på samma sätt som du alltid brukade göra. Ändra inte ditt tonfall. Håll sorgen borta från din röst. Skratta tillsammans med mig. Skratta åt vardagens småting.

Var med mig. Tänk på mig. Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag. Livet betyder det samma, ingenting har skett som förändrar det.

Livet går vidare för att det måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. Varför skulle du sluta tänka på mig, för att du inte längre kan se mig. Jag väntar på dig för en kort stund. Alldeles i närheten.
Allt är bra."

Jag älskar dig, Alice.

Satt och stirrade på historieuppgiften ett visst antal minuter innan jag kom i underfund med att jag aldrig, hur länge jag är stirrar, kommer att bli klar bara sådär. Det krävs att man gör något, och det kan inte jag idag. Jag har världens tillfälle eftersom Eira hälsar på hos sina kompisar idag så jag behöver inte avbryta mitt i skrivandet och lägga mig nere på golvet med henne. Och inte springa ut i snön heller för den delen. Men tomt är det utan henne. Och utan Alice.

Som de flesta kanske redan lyckats lista ut så struntade jag i historian och slog på förhäxad istället. Förhäxad, är min last.

Läser igenom gamla inlägg som jag skrev efter den 12 maj. Inlägg om Alice. Och jag inser att jag har glömt bort att vara ledsen. Inläggen var glada och inspirerade av tanken att "allt sker av en anledning", "det var meningen såhär" och "det var bäst såhär". Jag har hjärntvättat mig själv med dessa tre tankar så jag har glömt bort att vara ledsen. Jag har inte sörjt som jag borde. Det märker jag nu. För nu saknar jag henne som aldrig förut. Min Alice. Min älskade lilla Alice.

Började skriva ett inlägg om Alice, men raderade alltihop. Det är hemskt jobbigt. Ni kan aldrig ana hur mycket jag saknar henne. Aldrig. Jag lever och livet går vidare, men den finns alltid där. Saknaden efter henne, min Alice. Det som gör såna här dagar så mycket värre är att måsta ta en spruta. En spruta, som kan förändra så mycket. Som kan ta blod, och liv.

Fem månader, utan min Alice.