Ett år har gått. Hon låg fortfarande i mitt knä nu, men det skulle inte dröja länge förrän jag lämnade henne bakom mig för att aldrig någonsin få träffa henne igen.

Det är svårt. Jobbigt. Men ändå kan jag känna en gnutta lättnad. Nu är det värsta över. Nu kan det bara bli bättre.

Alice var väldigt speciell för mig. Min kärlek till henne var oändlig. Och den var besvarad. Vi hade något alldeles extra. Ett sånt där band som aldrig borde brytas. Ändå vet jag att beslutet som togs var rätt. Hon var så sjuk och jag led med henne.

Nu är hon fri. Jag kan se henne framför mig när hon springer över gröna ängar med tungan ute. Hon är frisk nu. Och det är det viktigaste för mig. Älskade ängel.