Oj, vad jobbigt det är att läsa allt jag skrev förra året kring det här med Alice. Jag har aldrig läst det förut. Den tionde maj tog jag ner fönen från vinden och blandade nytt balsam. Den elfte hämtade jag hem henne för sista gången. Hon hade då inte varit hemma på ett år. Vi åt mjukglass, gjorde tassavtryck i en speciell lera och myste. Den tolfte maj åkte vi iväg till Öjebyn. Hennes sista bilresa.

Det känns som att det var en månad sen. Tänk att det snart har gått ett år. Det är jobbigt att minnas.