En tanke som förföljt mig i några dagar nu är min rubrik. Så hjälplös människan egentligen är. Det finns ingenting vi kan göra åt att det är måndag idag, att det händer vissa dumma saker, att vissa människor är egoistiska idioter och att vissa känslor bara finns där. Jag ser mer och mer framemot projektarbetet i trean. Det kommer bli jobbigt men skönt och befriande. Vad jag ska göra får förbli en hemlis än så länge. Vill inte att nån ska kopiera min idé.

Helgen var blandade känslor. Ena stunden var jag helt förstörd och tårarna bara rann och andra stunden var jag överlycklig. Jag hade aldrig klarat det här utan min underbara Robin. Tack älskling.

Jag saknar dig varenda minut. Du ska bara vara här, vid min sida. Alltid.

För övrigt är PG väldigt ouppmärksam. Sitter och kollar bloggar och när han kommer i närheten klickar jag fram InDesign och ändrar storleken på texten eller nått. Lägger han inte märke till att jag inte hinner så långt mellan gångerna? Eller är han smartare än jag tror?

Det som förvärrar saken är att jag inte kan koncetrera mig alls. Hem-provet i svenska som skulle vara inlämnat i fredags är fortfarande bara halvklart. På texten i torsdags på (1 och en halv timme) lyckades jag skriva ungefär 6 meningar. Vad händer med mig?

Så hjälplös människan egentligen är.