Vaknade upp imorse och kände mig glad i hela kroppen. 1:a december. Även fast hösten går så sakta så svischar månaderna bara förbi, nyss var det den första september och nu är det den första december. Sista månaden på 2010. Längtar tills året är över samtidigt som jag får ångest vid bara tanken. Nyårs är inte så speciellt för mig faktiskt, jag sitter bara och har ångest hela kvällen.

Dålig på att uppdatera har jag blivit också. Och från det ena till det tredje så är Eira väldigt lik Allsan. I visa avseenden, absolut inte när det gäller humöret för Alice morrade aldrig åt mig och hon högg aldrig mot mig en enda gång. Hon tuggade på mig när hon var valp förståss men aldrig som Eira gör. Men, som sagt, så är de ganska lika också:

- Alice var världens mest kärvänliga hund, hon tyckte om alla, kunde sitta i knä på alla och hade alltid pussar till övers. Eira också.
- Alice hade väldigt originella liggstilar när hon sovde. Hon brukade ligga i biabädden med huvudet hängandes utanför. Eller så låg hon i soffan med huvudet mot ryggstödet VÄNT RAKT BAK. Eira också.
- Alice brukade alltid sparka med bakbenet när hon skulle sova, fråga mig inte varför, men oftast sparkade hon i väggen två gånger med ett bakben när vi skulle sova. Eira också. Fast när hon ligger i knät. (Sover nämligen inte i sängen ännu.)
- Alice var väldigt öm i sina pussar ibland. Hon stod i mitt knä med bakbenen och la framtassarna mot min hals och slickade mig varsamt i ansiktet med öronen lagda långt bakåt. Eira också.
- Alice var en vinkare; hon satte ihop framtassarna och vinkade, helt enkelt. Eira också.
- Alice låg matte väldigt varmt om hjärtat. Eira också.