Det här inlägget tillägnar jag två familjer som alltid (sen jag lärde känna dem) har tagit emot mig med öppna armar. Eiras uppfödare och Robins familj.

Som ni förstår, med tanke på mina deprimerade inlägg lite då och då och det faktum att jag skriver en självbiografi, så har mitt liv varit långt ifrån lätt. Jag har varit med om lite av varje och gråtit mig till sömns mer än vad som borde vara tillåtet. Skiljer sig inte mina föräldrar så blir min hund sjuk och måste avlivas. För tre veckor fick jag veta något som fick mig att falla igen. Långt. Vad som har hänt kan jag inte berätta.

Jag har en trasig familj. Utspridd åt alla håll och kanter. Har varit ledsen mer än jag har varit glad. Tack vare fem (plus Robin) underbara människor tog jag mig upp igen. Ragnhild & Leif, Janne & Anneli, Emelie. Och Robin. Om det inte hade varit för er hade jag inte varit den jag är idag. En hel människa. En glad människa som klarar sig igenom allt.



Tog mig 30 min att hitta en bild och jag är ändå inte nöjd..